BLOGGER TEMPLATES AND TWITTER BACKGROUNDS

torsdag 17 november 2011

Det här med att gå i koppel

Bisou har ju aldrig varit nån fena på att hålla sig inom kopplets längd. Vi nådde kulmen på problemet tidigt i våras tror jag, då hade vi en period då vi kämpade som fan men åtminstone jag inte fick nåt som helst resultat. Vi läste i böcker och googlade och försökte bli så samspelta och konsekventa som möjligt och kom fram till en nivå som var acceptabel, och hoppades att det med tiden skulle befästas och bli lättare och lättare för henne att gå hyfsat fint.Mest med hjälp av att nypa henne i örat när hon går förbi en. Det är på inget sätt menat att göra illa henne, utan att vara den stoppeffekten som ett stryphalsband tyvärr inte har på en kraftig och smärttålig hund som Bisou.
Men hon kan vara så sjukt spattig. Hon uppträder väldigt energiskt och nästan nervöst på promenader och hon söker bara kontakt om man har med sig godis, och hon är sugen på godis. Vill det sig illa är godis inte bättre än nånting annat, varenda liten buske, korsning, lövhög, fläck på marken, person, cyklist, hund och katt griper hennes uppmärksamhet. Vi har hittills inte hittat något som motiverar henne att lyssna på vårt kommando.
Om man ska utgå från ledarskapsidén så kan man nog tolka det så att hon inte litar på att vi kommer att hantera faror som kan uppstå och hon då tar på sig ansvaret att hålla koll och utforska det som dyker upp i vår närhet. När vi kommer hem från promenaden blir hon annorlunda och väl inne tittar hon på en och viftar på svansen och kommer när man ropar och gör kommandon man ger henne.
Men å andra sidan har hon ett beteende då hon sniffar på en fläck i en halv sekund, tar ett par galoppsprång och sniffar ett ögonblick, sprätter iväg och sniffar lite till. Att det tar tvärstopp i kopplet bryr hon sig inte om, och ibland fortsätter hon runtom en i sträckt koppel som en passare som ritar en cirkel runt husse eller matte. Det är ju inte en hund som håller utkik och vaktar för faror?
Hon ruskar kroppen väldigt, väldigt mycket när vi är ute. Det gör hon förvisso ganska ofta överlag, men oftast för att hon har ställt sig upp efter att ha legat ner eller av något annat förståeligt skäl. På promenad ruskar hon sig ibland så fort det blir stopp i kopplet, och lite då och då.

Jag tänker mig att alla hundägare med renrasiga hundar gärna lägger in en anledning till varför generella träningstips inte gäller just deras ras, men i fråga om pitbull-raserna så är ju faktum att ett ryck i kopplet (a la Cesar Millan) inte märks för dem. Och de har så mycket muskler kring nacken att ett strypkoppel inte gör nån större skillnad. Man kan alltså inte styra henne med små fysiska handhavanden, men vårt problem är ju att man inte får någon annan kontakt med henne heller.

Äsch, jag var tvungen att skriva av mig lite!